torsdagar

Man är så jävla isolerad. Du är liksom där, och alla andra är där men det är en fet jävla vägg mellan er. Du är på ena sidan, själv, och alla andra på den andra sidan. Dom vet om allting, men dom vill inte säga något. Kanske är de rädda för att säga något som är fel. Eller så är det för att de är rädda för din reaktion. Men hur ska du kunna veta hur din reaktion är om du aldrig fått chansen att prata om det? Man blir isolerad för alla vet om det men man är ensam att gå igenom det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0