del ett

Det är tyst i lägenheten. Olivia sitter i den vita soffan som hon och Gustav köpt tillsammans förra sommaren. Hon tittar ut över vardagsrummet, hennes blick fastnar på en klocka. Sekunderna känns som timmar, de går så sakta. 23.34. Ute i hallen står en väska packad, det är början på Olivas nya liv. Hennes liv utan Gustav, hennes älskade Gustav. Hon måste ha slumrat till en stund för ute i trapphuset hör hon hur någon fumlar med nycklarna och svär för sig själv. Hon kollar på klockan ännu en gång. 01.57. Gustav ramlar in i hallen, han river ner jackor och en vas som står uppepå byrån de byggt ihop tillsammans.


– Hej baby! Sluddrar han. Hon väljer att inte svara och sväljer klumpen i halsen och går med bestämda steg mot honom.
– Och vart ska du då, din jävla hora? Skriker han i hennes öra. Hon låter bara orden passera. Hon tar tag i resväskan.
– Gustav, jag lämnar dig nu. Jag vill inte ha dig i mitt liv längre, du är inte bra för mig nästintill viskar hon fram och ångrar sig så fort orden lämnat munnen.
– Vad säger du? Ska du lämna mig? Det tror du ju ditt lilla äckel. Han kommer nära, för nära. Han andedräkt stinker alkohol och Olivia ryggar tillbaka. Han höjer handen och ger henne en örfil så hård att hon faller ner mot golvet. Hon kan inte hålla tillbaka tårarna nu. Hon springer in på toan och låser in sig. Han slår på dörren och skriker som vanligt. Det är nästan lite ironiskt när man tänker efter, att det alltid blir såhär. Hon bestämmer sig för att lämna honom, han kommer hem stupfull, hon får ett slag eller två, hon gråter, han ångrar sig, de har försoningssex och allt är ”bra” igen. Men den här gången är annorlunda, den måste vara annorlunda. Hon hör hur Gustav gråter utanför dörren.

– Olivia..fan..förlåt. Du vet att jag inte menade det så. Du är ingen hora, du är ju min baby. Min finaste Olivia. Han betonar min extra mycket. Men att han slagit till henne verkar ha passerat. Som vanligt.
– Kom igen nu, öppna dörren så får jag visa att jag ångrar mig. Snälla baby, öppna. Ska hon falla för hans ord ännu en gång?

Sakta men säkert öppnar hon dörren. Han ser så liten och oskyldig ut när han sitter på golvet med huvudet begravt i händerna. Hon sätter sig bredvid honom och väntar på något som ska föreställa en ursäkt. Hon vet att det är hopplöst, men hon hoppas ändå. Han suckar tungt, det låter nästan som att han sover. 
– Gustav? Sover du? Viskar hon. Inget svar. Nu har hon sin chans, ta sina väskor och aldrig komma tillbaka. Det är verkligen nu eller aldrig, och det vet hon så väl. Men hon har inte hjärta att lämna Gustav när han är i det här tillståndet. Tänk om det händer något under natten? Vem ska hjälpa honom då? Skuldkänslorna över att hon ens tänkt tanken att lämna honom får henne att vilja spy. Han älskar ju henne och vill spendera hela livet tillsammans med henne, hur kan hon vilja rymma från det?

 

Vi fick i uppgift i svenskan att skriva en novell två och två. Vi skulle alltså skriva ett "kapitel" var. Det här är del ett av mitt kapitel. Eftersom jag fått väldigt mycket respons från olika håll tänker jag att det kan bli en kul/annorlunda sak att läsa om i bloggen. Och nej, det har inte hänt mig. Jag har alltid älskat att skriva allt möjligt. Främst musik och dikter, men på senare år har noveller och berättelser. Vad tycker ni?


 


Kommentarer
Postat av: Linnea

ååh vad bra!! :D du är så fruktansvärt duktig på att skriva! :) <3

2011-05-24 @ 21:53:16
Postat av: ems

vafan kvinna, lägg upp hela kapitelt. du kan ju inte ba kapa mitt i:O jag vill läsa mer!!

2011-05-24 @ 22:39:50
URL: http://liveit.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0