dagbok:

Jag vet ärligt inte hur jag ska skriva. Är så less på livet. Det spelar ingen roll om vad man gör - allting ska ändå alltid skita sig. Allting gick så bra, och på en sekund är allt tillbaka på ruta ett. När det är någon i närheten bygger jag upp en fasad. Skrattar och ingen tror att man har några problem. Men de borde egentligen se igenom allt. Det finns sprickor överallt i fasaden, och snart borde allt rasa. Jag bara väntar på det - för jag vet att det kommer hända. Snart. Sprickorna blir större och större för varenda leende som är på låtsas. Och det är så genomskinligt nu. Det är som att det står i min panna, men ändå så finns det ingen som bryr sig. Eller, de kanske ser men rättare sagt inte orkar bry sig.. kan ingen förstå att skenet bedrar?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0